Övning 2a – Begränsningar

painting by Shana Molt Saatchi Art

painting by Shana Molt
Saatchi Art

Det började tidigt, vad hon kommer ihåg så var det nästan direkt efter hemkomsten, kanske några veckor senare, som den första tanken la sig som ett hölje över hjärnan och suddade ut nästan allt annat. Livlig fantasi hade hon alltid haft, precis som sin pappa sades det, och hon hade nog anat att hon skulle bli något av en hönsmamma när bebisen faktiskt kom. Men att inte kunna tygla det alls var en ny dimension att komma till rätta med, och tyngden i knuten som satte sig i magen likt en stor klump varje gång hjärnan gick i gång var inte heller så trevlig.

Det var artikeln i dagstidningen om spädbarnet i USA som hade blivit avrättad som satte saker i rullning. Det fanns inga andra ord att beskriva det sa journalisten, framför ögonen på sin mamma, i sin vagn. Vem fan gör så? Mot ett oskyldigt barn? För att pappan levde ett gäng relaterat liv. Hur sjuka är människor egentligen? Hon borde förstås ha vetat bättre än att läsa sådana artiklar, men dragkraften runt ämnet bebis och spädbarn pockade för mycket på uppmärksamheten. För sitt inre öga formaterade Jonna om bilden, det var inte längre någon annans barn som låg där i vagnen, utan lilla Joakim. Hennes runda och gosiga Jocke som fick sin skalle bortskjuten och vagnens insida sprejad med blod och hjärnsubstans. Hur hon stod handfallen och inte kunde göra något utan att kippa efter andan och blunda. Hon mådde illa. Tryck bort tanken, det är inte du, inte Joakim. Skärpning nu Jonna, bannade hon sig själv.

Men bilden försvann aldrig helt, och det blev omvägar för att undvika yngre män ute på promenaderna efter det. Fast ut gick hon i alla fall, även om rösten inuti huvudet skrek att det inte var säkert, att det vore bättre att stanna inne. Ville man ha frisk luft kunde man öppna ett fönster, men inte det mot gatan, för då kunde ju någon klättra in. Hennes man Åke sa att hon var paranoid och överreagerade, han skrattade faktiskt, använde ordet nojig och gav henne en mjuk kram. Hon skrattade tillbaka, men det smakade surt och oärligt.

Sen började bilder på flyktingströmmen florera på alla medier, och de övergivna/drunknade/skadade barnen var överallt. Hur fungerar människor som gör detta? Och vad tänkte föräldrarna, insåg de inte riskerna? Hon skulle då aldrig utsätta Jocke för något sådant. Med mentala skygglappar plöjde hon fram med barnvagnen. Det är inte mitt barn, det är inte mitt barn, mota bort, mota bort, mota bort. Ett mantra som repeterades ständigt och till en början fyllde sin funktion. Hon kände sig stolt. Gick till ICA, åkte kommunalt och gick skogspromenader med Joakim, även fast det fanns galningar och ondska i världen. Sova kunde hon inte, plötslig spädbarnsdöd har ju alla hört talas om och Jocke som inte tog napp. En sådan där övervakningskamera var ju bra, men hon var ändå tvungen att gå in för att titta och känna. Kanske putta lite om han inte verkade reagera, visst vaknade han då och då, men då fick hon ju ta upp honom och hålla hans lilla kropp mot sin. ’Han vaknade bara’ sa hon till Åke. ’Du håller på för mycket’ kunde han säga, ’låt honom sova bara’. ’Ja, jag ska. Men nu vaknade han faktiskt.’ ’Visst älskling.’ Men han förstod inte, det hade hon nog insett. Lilla Jocke behövde henne, hon gjorde ju bara det som var tvunget. Någon måste ta ansvar.

Åkes mamma hade kommit för att hälsa på även fast hon varit sjuk tidigare i veckan, inte kunde hon hålla Jocke då, de var ju superkänsliga för infektioner i den här åldern, det förstod väl alla? ’Men mamma blev ju ledsen.’ ’Vad är viktigare? Jockes hälsa eller din mammas känslor?’ Så höll de på, bara för att hon inte ville att alla skulle kladda på deras son och ge honom en massa virus.

Inför 5 månaders vaccinationen förstod Jonna att Åke hade tappat all känsla för vad som var bäst för Joakim. När hon förklarade att Jocke kunde bygga ett starkare immunförsvar själv och att vaccinationer bara var de stora företagens sätt att tjäna pengar visade han sitt rätta jag. ’Du är ju för fan inte klok, det är klart Jocke skall ha sitt vaccin. Jag skiter fullständigt i hur många kvacksalvare det finns på nätet som sprider okunskap.’ ’Nej.’ Hon hade hållit sig lugn och förklarat att det faktiskt var läkare, och inte kvacksalvare, som kommit fram till detta. Hon trodde Åke hade nöjt sig med det men morgonen därpå när hon kom ut från toaletten var bägge borta. Han hade tagit Jocke! Paniken naglade fast henne i hallen och det var endast skräcken för vad som kunde hända om hon inte agerade som fick henne att kräla bort till köket där telefonen låg. När de kom hem hade Jonna ringt polisen, sagt att Åke var farlig och försökt röva bort deras barn, och Åke fick åka med blåljus till stationen.

’Han ska aldrig mer få ta dig ifrån mig,’ tröstade hon den gråtande Joakim. ’Jag vet att pappa inte är bra för oss längre,’ viskade hon med läpparna mjukt mot hans kala hjässa. Hon kontaktade socialen och fick separat boende. Nu när hon var ensam med Joakim kunde hon äntligen se till att han bara fick det allra bästa i form av kärlek, vård och mat. Hon insåg nu att Åke alltid försökt sätta käppar i hjulet när hon ville göra något bättre, bara för att det inte följde normerna.

Tyvärr så hade Jonnas mjölk sinat, hon kände sig så otillräcklig som mamma och tvångstankarna kom nu allt oftare. Hon orkade inte riktigt värja sig längre, utan lät dem löpa. Om de bara fick mola på där bak i huvudet så fungerade hon ju ändå. Hon hade fått mjölkersättning utskriven, men det var så mycket ingredienser i den att hon absolut inte vågade ge den till Jocke. Istället hittade hon ett ekologiskt märke på nätet, garanterat utan tillsatser och gjord på naturliga råvaror. Det vet ju alla att det är bättre med eko-produkter för barn.

Det blev höst och Jonna slutade åka kommunalt, det var ju då de värsta förkylningarna spred sig. Jocke mådde så mycket bättre, han skrek nästan aldrig och hade även tappat lite av det där konstiga hullet som legat runt hans kropp som bomull. Barn ska inte vara feta. Hennes beslut att spä ut ersättningen med vatten hade varit rätt. Det enda som oroade henne lite var utslagen han börjat få runt halsen och arm-och-ben vecken. Men salva hade hon redan inhandlat, den var på väg från Schweiz och hade bara kostat 1000kr för 35mg och kom starkt rekommenderad i forumet hon hittat några månader tidigare.

Jonna förstod inte varför hon satt i det här kala rummet. Vart var Joakim? Han hade ju äntligen somnat efter att hon vaggat honom i timmar natten innan. Hostan han dragit på sig hade ju äntligen börjat dra sig tillbaka, dropparna med elixir hon beställt på akutorder hade hjälpt men rosslandet i hans lilla bröst fanns kvar. Handtaget på dörren i rummet trycktes ner och en kvinna klädd i vid kjol kom in. ’Var är Joakim?’ frågade Jonna, men kvinnan tittade bara på henne. När hon kommit in i rummet helt uppfattade Jonna gråt och skrik utanför, vad var det som hände? Lät inte det där som Åke? Varför är han här? Kvinnan harklade sig. ’Jonna Andersson, du är härmed misstänkt för vållande till annans död…’